Elldorado

Vilken dröm är det inte för oss som växte upp med att älska "Such Great Heights" att äntligen få se den i ett levande format. Jag, som ett 2000-talets många hipsterexemplar kände hur det vred om ordentligt i magen när jag läste om det hela på internet. Hur skulle de se ut? Hur skulle de vara mot publiken? Mot varandra? Gjorde de mig besviken? Ja.
The Postal Service är ett indietronica band. Det betyder att man blandar indie rock med elektronica. Ingenting jag sätter mig emot överhuvudtaget. Jag har som sagt varit ett fan enda sedan jag började lyssna på Death Cab for Cutie, sångaren Ben Gibbards andra band. Huvudverktyg, om man så vill. Vad som dock har fått mig mycket kritisk till liveframträdanden av den här sortens band är den mycket ointresserade tillvägagående. Man är så otroligt ointresserad av vad som händer runt omkring att man fullkomligt glömmer bort publiken. Det har jag lärt mig att leva med. Vad jag inte kan leva med är när man som band gör det lätt för sig.
The Postal Service består av duktiga musiker. Ben Gibbard från Death Cab for Cutie, Jenny Lewis från Rilo Kiley och Jimmy Tamborello även känd som Dntel. Dessa kan verkligen musiken. Vad som förvånar mig är hur lite de är villiga att visa det för allmänheten.
Jag är allergisk mot inspelad sång. Jag avskyr det och förstår inte hur man kan ha med det på en scen. Jenny Lewis har en fantastisk röst och ändå envisas man med att, vid vissa tillfällen, ha med Bens pålagda röst i versen till "Such Great Heights" de gånger då han inte klarar av att sjunga bitarna själv. Varför i hela friden låter man Jenny få en så liten bit av kakan? Det gjorde mig mycket besviken att se. Hela låten kändes även en aning uttjatad och då menar jag inte för publiken, som skrek som galningar när gruppen tog plats på scen för att spela hipsterhiten. Nej, jag talar om gruppens anatomi. Man kändes helt enkelt trött på att spela den. Man visste inte hur man skulle förhålla sig till en låt man aldrig någonsin spelat live och som man inte spelat på över tio år och det är inte musikerna det är fel på, som alla bevisligen kan spela live i andra sammanhang. Det är låten som bör spelas på ett annat sätt. Man måste renovera det gamla. Saker har hänt med dessa artister. De har mognat på många sätt.
Sedan kom dock räddningen för min tro på bandet. "A Tattered Line of String", en ny låt för nysläppet av "Give Up", gruppens hittills enda skiva. Där fick man möta en anatomiskt laddad, mogen och säker uppställning. Man visste vad man ville med den här låten och det märktes tydligt att den hade skrivits av människor som visste vad de skulle göra med den. Sången var säker, musiken säker och artisterna säkra och, jag kan ju bara tala för mig själv, minst ett fan säkert. Jag tror på The Postal Service lika mycket som mitt trettonåriga jag gjort. Som jag alltid gjort. Som jag alltid kommer att göra.

4/5