Elldorado

Under gymnasietiden så var blev Markus Krunegård en räddning för mig och många andra som dels tyckte att Håkan Hellström var för flummig och pretentiös, men som samtidigt tyckte att house-musik och electro var dödstrist. Markus Krunegård blev nämligen en rätt så accepterad del av den så kallade "festkulturen" som nästan allt kretsade runt då. Krunegårds texter var melankoliska och lätta för alla att relatera till, oavsett om man var en indie-tönt, som mest gillade att sitta hemma och skriva dålig poesi, eller om man var partyprinsessan med spya i håret då man efter en hård natts festande var på väg hem i den annalkande gryningen.
Markus Krunegård hade även varit involverad i flera olika projekt, blanda annat Laakso, ett band som leddes av Krunegård på sång, men vars texter, till skillnad från hans soloprojekt uteslutande var på engelska med ett par svenska vinklingar.
Gruppen var mörk, som Sveriges svar på Manic Street Preachers, med många ryckande låtar och blev en stor influens för mig, som var olyckligt kär och arg över det, men som var för feg för att göra något åt det. Det blev ett slags soundtrack för självpåtagen ensamhet.
Nu är gruppen tillbaka med en ny singel och visst är det i linje med gruppens tidigare verk, även om man kan ana att man kanske har gjort upp med sina tonår vid det här laget och lämnat gamla sår bakom sig. Överlag så känns singeln mer positiv än vad de tidigare verken har varit.