Elldorado

2015-11-04
18:23:00

Top 10 pop-låtar
10 . ”Destiny Calling” av James
 
 
Dubbade till att bli nästa The Smiths under 80-talet, tog James karriär inte fart förrän under 90-talet. Man har sedan dess haft framgång med låtar som ”Laid”, ”Sometimes” och ”She’s A Star”. James sound är någonstans mellan R.E.M. och Manic Street Preachers och deras sångare Tim Booths röst påminner smått om James Dean Bradfields. Den låten som jag tycker är mest värd att nämna i den här kontexten är dock ”Destiny Calling”. En låt med mycket energi, cynism och utmärkt produktion. Booths röst passar perfekt till den modest distade uppsättningen av gitarrer som följer genom hela låtens gång.
 

 9. ”Unsatisfied” av The Replacements 

Ledda av Paul Westerberg, det tidigare hardcore-punk-inriktade bandet The Replacements, har varit ett av det mest tongivande college-rock-banden i amerikansk historia. Influerade av heartland-rock, Cheap Trick och Big Star så har man lyckats att få fram ett fåtal mindre hits, däribland ”Alex Chilton”, som är tillägnad Big Stars sångare, ”Bastards of The Young” och ”Here Comes The Regular”. Den låten jag tycker bäst om är dock ”Unsatisfied” från skivan ”Let It Be”. ”Unsatisfied” är ett typexempel på den musiken som flödade i amerika under den här tidsperioden, samtidigt som den är någonting helt annat. Samtidigt som ”Unsatisfied” delar det fria och gnisslande gitarr-ljudet som går att återfinna både hos R.E.M. och The Byrds, så är det en helt annat anda i Replacements låt, en nihilistisk och frustrerad ådra som inte alls återfinns os de båda andra. 

 

8. ”Beetlebum” av Blur 

 
Blur var under 90-talet ett av Englands största band. Konkurrerande med Oasis, så vann Blur slaget om ”största Britpop-akt”, då man sålde marginellt mycket fler singlar än dessa. Blur tillhörde de band som dök upp innan den första britpopvågen, runt 1993, och man var då tydligt influerade av ”baggy” och ”madchester”-scenen, men också av band som The Jam, Sonic Youth och Madness. 1992 släppte Blur låten ”Popscene”, en låt som tillsammans med Suedes ”The Drowners” har beskrivits som avstampet för britpop som etablerat genre.

1997 släppte Blur sin självbetitlade skiva, som innehöll vad som skulle komma att bli deras två största låtar sedan ”Country House”, nämligen ”Song 2” och ”Beetlebum”. ”Song 2” har beskrivits som Englands svar på den amerikanska grungen. En snabb, hårt distad låt som perfekt speglar det kaxiga London-bandets image, likväl som dess intellekt. För mig så är det dock den lite mer lågmälda och emotionella ”Beetlebum” som är intressant. ”Beetlebum” går in på djupet och tar en rakt i hjärtat när Damon Albarns slyngelaktiga, samtidigt mycket ödmjuka stämma beskriver en instabil och kaotisk kärlekshistoria. 

 

7. ”Last Goodbye” av Jeff Buckley 

 
Uppvuxen med en frånvarande, men mytomspunnen och talangfull far, så var Jeff Buckley redan från början menad att bli en legend. Med sin unika, fantastiska sångröst, så lyckades han få text och musik att gå ihop på ett sätt som ingen annan artist någonsin lyckats med. Han levde sig in i varje ackord och textrad, samtidigt som han lät musikens flöde emellanåt få sitt eget utrymme och tala för sig själv. 

Jeff Buckleys utan tvekan största bedrift blev hans tolkning av Leonard Cohens ”Halleljuah”, vilken har använts flitigt i TV-serier och filmer.

Trots att denna pärla naturligtvis är värd att tillägnas en egen beskrivning, så är detta emellertid inte Buckleys allra bästa verk, vilken snarare är en egenskriven låt från hans enda fullängdare ”Grace”, ”Last Goodbye”. "Last Goodbye” är Nirvana möter Nick Drake, som möter Led Zepellin, som möter The Smiths. ”Last Goodbye”, såväl som ”Grace” som helhet, är genialisk. En bitterljuv kärlekshistoria, som med ödmjukhet försöker att beskriva både för lyssnaren och för den tillägnade mottagaren varför deras kärlek måste ta slut. 

 

6. ”It Takes a Fool To Remain Sane” av The Ark 

 

 Sveriges kanske mest genuina glamrock-band, lett av den talangfulla sångaren Ola Salo, kom från Växsjö och var från och med 1991 till 2011 verksamma, då man valde att kasta in handduken. Man turnerade med band som Kent, drog på sig en skandal i U.S.A och man medverkade även i melodifestivalen. Både innan och efter splittringen av The Ark, så har Ola Salo varit med i flera uppsättningar av den svenska versionen av ”Jesus Christ Superstar”, där han spelar Jesus och 2014 så var han även en av deltagarna i TV4’s produktion ”Så mycket bättre” tillsammans med Orup, Carola Häggkvist, Love Antell, Amanda Jensen, Johan T Karlsson och Kajsa Grytt. 

The Ark har haft flera hits genom åren, ”Clamour For Glamour”, ”One of Us is Gonna Die Young”, ”Calleth You, Cometh I”, men den låten som etsade sig mest hos mig var låten ”It Takes a Fool To Remain Sane”, som är något av ett utlämnande gällande Salos sexuella läggning, samtidigt som det är en generell analys över hur samhället ser på sexuell läggning, som en grund till ett välfungerande samhälle, vilket man förklarar är en vidskepelse och att man är en idiot om man tror att hur samhället ser ut idag är det som är rätt. En fantastisk låt, som innehåller alla biståndsdelar för att jag ska vara nöjd, nämligen perfekt produktion och samhällskritik. 

 

5. ”Sam’s Town” av The Killers

Vad händer ifall man tar New Order och bänkar Bernard Sumner och låter Bruce Springsteen träda in som sångare och The Edge från U2 ta över gitarren? The Killers. 

Ledda av sin karismatiska, men barske och mormon-religiösa sångare Brandon Flowers, så är The Killers är post-punk revival gruppen från Nevada, Las Vegas, som 2004 slog igenom med debut-plattan ”Hot Fuss”, en skiva med starka kopplingar till 80-talets synth-kultur, samtidigt som man tog starka influenser från band som glamrock-band som Queen, heartland-akter som Bruce Springsteen och post-punk band som Echo & The Bunnymen. Deras influenser är alltså brett utspridda. The Killers dök upp under en tid då garage-rock och post-punk hade fått ett uppsving. ”Revival”-epiteten. Dessa två, från början rätt så skilda genrer, kom att leva i symbios med varandra under 2000-talets början. Band som The Libertines, The White Stripes och The Strokes växte i takt med att efterfrågan höjdes. Inget av dessa band blev dock i närheten av så stora som The Killers. The Killers hade ett unikt sound och redan på andra skivan hördes det att bandet var ute efter mer än bara ära. Man hade för avsikt att skapa en helt ny genre. The Killers blandar glamrock, post-punk, heartland-rock, glamrock och en massa andra genrer tillsammans och skapar någonting som inte ens deras mest inbitna följare i The Bravery kan efterlikna utan att verka fåniga. The Killers bästa låt är titelspåret och det inledande spåret till andra skivan ”Sam’s Town”. Låten har alla de elementen som jag tidigare räknade upp och är också det tydligaste tecknet på att The Killers redan då ville mer än att rida på sin våg av framgång.

 

4. ”Ask” av The Smiths 

 
Helt klart ett av de mest tongivande banden inom indie-scenen under 80-talet, The Smiths har varit inspirationskälla till många artister, svenska såväl som utländska. Ett band, vars grundpelare vilade på det musikaliska partnerskapet som Steven Patrick Morrissey(sångare) och Johnny Marr(gitarrist) ingick i, i vilket Morrissey skrev texter till Marrs, med gitarr inspelat på kassettband, komponerade musik. Musiken tog flera influenser från engelsk och amerikansk folkmusik, men med en mer aggressiv ton, tätt följt av Morrisseys svåra, mycket självutlämnande texter. 

Även om musiken i sig inte är speciellt mörk, utan låter snarare som någonting som grupper som Beach Boys skulle kunna stå för, så övervägde Morrisseys texter detta, vilket har gjort att musiken ofta kallas för ”depprock”. Låten ”Ask” är ett typexempel på detta, vars musik är hoppingivande, medan texten beskriver en introvert, folkskygg och frustrerad man med kärlekstörst. 

 

3. ”Cast No Shadow” av Oasis 

 
Oasis var på många sätt och vis en fortsättning på en rad olika band från 60 och 70-talen. En korsbefruktning mellan The Beatles och Sex Pistols, fast med Stone Roses som ledstjärna, kanske? Bandet var från början ett kaxigt och väldigt cyniskt band, som hade en enda önskan, vilket var att få vara rockstjärnor utan några som helst villkor för vad det skulle innebära, vare sig det gällde att smälla till påträngande reportrar, ta droger eller snacka skit om andra band. De var och skulle förbli det sista traditionella rockbandet. 

Den första skivan, ”Definitely Maybe”, var en skränig, men mycket melodisk historia. Det visade upp ett band med arbetarklass-stolthet och ambition. När skivan därpå kom, ”(What’s the Story) Morning Glory”, hade bandet haft ett år att etablera sig och finna sitt sound. Reslutatet blev en av rockhistorias bästa skivor. Det var en blandning av det tidigare, lite hårdrock-sound som gruppen uppvisat, och dessutom en ny form av britpop, som lät som någonting som skulle kunnat skrivas av Paul McCartney och Elvis Presley tillsammans. Den brittiska musiken hade fått ett nytt ansikte utåt. 

På skivan hittar vi hits, såsom ”Roll With It”, som förlorade i ”The Battle of Britpop” mot giganterna i Blurs ”Country House”, ”Don’t Look Back In Anger och naturligtvis dundersingeln ”Wonderwall”, som satte Oasis på den internationella kartan och knäppte rivalerna i Blur på nosen. När jag hörde skivan för första gången vid fjorton års ålder så var det dock en annan låt som jag tyckte stack ut, och det var ”Cast No Shadow”. Den var euforisk, melankolisk, och glad på samma gång. En avskalad låt, i likhet med ”Wonderwall”, på en skiva med annars, i regel, ganska många ”upp-tempo”-låtar.

 

2. ”Dancing In The Dark” av Bruce Springsteen 

 
Artisten från New Jersey, som växte i en något kaotisk miljö, med en far med psykisk sjukdom och något överbeskyddande farföräldrar, blev en av de största rockartisterna i världen. Fråga vem som helst. Det är svårt att hitta någon som inte vet vem han är. Bruce Springsteen har genom åren haft flera världskända hits, som den regimkritiska ”Born In The USA”, ”Thunder Road” och ”The River”, men ingen av dessa låtar blev lika stora som ”Dancing In The Dark”. Arenarock, blandad med avskalad synthpop får fram ett sound som är signifikant med Springsteen, samtidigt som det är helt unikt för just den låten och som många av hans efterföljare förmodligen filosoferar sig galna för att förstå hur han lyckats få fram. 

När jag växte upp fanns Bruce Springsteen där från dag ett, så jag har egentligen aldrig haft något riktigt val gällande att lyssna på hans musik. Min pappa var, och är, nämligen ett stort fan av Springsteen, så när jag var lite äldre så hade jag dessutom privilegiet att kunna bläddra genom pappas hela diskografi. Där fanns allt från Lennon, The Burrito Bros, Dylan och Leonard Cohen, men det som har fastnat bäst är fortfarande Bruce Springsteen och det var när jag hörde ”Dancing In The Dark” för första gången. 

 

1."Little Baby Nothing" av Manic Street Preachers 

 
Mer kända efter sin transformation från glam-punk till beck-mörkt postpunk-band i och med bandets tredje skiva "The Holy Bible", för att sedan, till slut, hamna i britpop-facket, så var Manics i början ett mycket rastlöst band med skyhöga ambitioner, som använde sig av intelligent och i många fall mycket introvert prosa för att bygga upp sina bombastiska låtar, som resulterade i debutskivan "Generation Terrorists”. Bandet var från början uppdelat i två läger. Den musikaliska och den politiska. Kusinerna James Dean Bradfield och Sean Moore visade tidigt upp en mer musikalisk talang än både Richey James Edwards och Nicky Wire, som istället fungerade som bandets tankesmedja, som producerade bandets texter. Faktum är att Richeys gitarr nästan aldrig, om ens någon gång, var inpluggad under live-framträdanden, utan överlämnades helt och hållet åt Bradfield. Skivan är fylld av vemod, lidelse och politik, men en av låtarna skiljde ut sig. "Little Baby Nothing" var menad som en duett mellan James Dean Bradfield och Kylie Minogue, men den australienska stjärnan hade inte tid. Valet föll istället på ex-porrstjärnan Traci Lords och resultatet blev fantastiskt. 

"Little Baby Nothing" är en skildring av den kvinnliga sexualiteten och belyser att detta är knutet till kvinnan som person och man tar tydligt ställning för feminismen. Rent musikaliskt är låten ett mästerverk. Den låter ungefär som en korsbefruktning mellan New York Dolls och Guns 'N' Roses. Låtens mest intressanta del är dock slutet. Det är ett euforiskt, lidelsefullt och samtidigt bestämt outro, som innehåller ett uttalande om bandets inofficiella slogan, "culture, alienation, boredom and despair", som kan tolkas som en motpol till vad bandet menar är det kapitalistiska, moderna, individualist-samhället. 

Kategorier: Allmänt | Ingen har kommenterat än bli den första!