Elldorado

I fredags så intog ett av Storbritanniens största kult-band den svenska scenen ovanför Söder mälarstrand. Runt halv tio så stod James Dean Bradfield, Sean Moore och Nicky Wire från Manic Street Preachers där på Münchenbryggeriet för att bjuda på en spelning tillägnad "Everything Must Go", deras fjärde skiva som fyller 20 år i år. Det är den första skivan efter den tidigare gitarristen och textförfattaren Richey James Edwards försvinnande 1995 och blev en vändpunkt för bandet, både rent ljud och textmässigt, men också i sina förströdda funderingar kring huruvida bandet faktiskt skulle fortsätta eller ej. Därför är det en, för många av fansen, mycket emotionell repertoar som tar plats i den, till skillnad från de stora arenorna i Storbritannien bandet vanligtvis är vana vid att spela på, timida salen i södra Stockholm den här kvällen. I folkvimlet i väntan på att bandet ska gå på scenen, hinner jag höra hur folk "önskar att Richey var här ikväll" och "jag hoppas de spelar låtar från The Holy Bible". När bandet väl äntrar scenen så är förväntningarna stora och besvaras med en mycket välpolerad "Elvis Impersonator: Blackpool Pier", tätt följd av den mycket välbekanta hiten "A Design For Life". Bandet är i toppform denna kväll, trots att bandmedlemmarna börjar närma sig femtioårsåldern. Hela atmosfären är mycket laddad av nostalgisk energi och under balladen "Small Black Flowers That Grow In The Sky" råder nästan en sakrosankt stämning. Jag lägger märke till att det är en äldre publik än jag väntat mig. Jag och mina tre kamrater är bland de yngsta i publiken och det märks att det finns ett mycket rutinerat garde av fans i lokalen. Ett garde som har en anknytning till tiden då Richey fortfarande fanns med, som inte endast läst om honom och hans psykiska ohälsa i efterhand. Kanske är detta någonting som James Dean Bradfield hinner snappa upp, då han mitt i spelningen hinner med en snabb hyllning till sin forna bandkamrat, som möts av en jublande publik.

Personligen så tyckte jag att höjdpunkten var när bandet spelade låten "Natwest-Barclays- Midlands-Lloyds", som var den första låten jag verkligen föll för och för min del så spelar det inte någon större roll att Bradfield glömmer bort texten, utan det är just gesten som får mitt hjärta att hoppa till lite extra. Jag kan dock inte förneka att det mest laddade ögonblicket under hela konserten var när hela publiken sjöng med i refrängen till "Motorcycle Emptiness".
Var det någonting jag saknade under kvällen? Om det var någonting så var det möjligen "Little Baby Nothing", den vackra, feministiska popdängan från "Generation Terrorists", med Traci Lords som gästande sångerska.