Elldorado

... att ni följde mig hem varje dag efter skolan mörka, likväl som ljusa dagar. När ångesten bet sig fast i hjärtat och hjärnan under tonårens hårda tid. Ni fanns där när utekvällarna kulminerade i ett hav av känslostormar utom kontroll. Ni satte ord på alla känslor en sextonåring aldrig klarade av att formulera, men som ständigt sköt ut ur hjärtat likt kalashnikov-skott. Tack för att ni fanns där som stöd när jag fick mitt hjärta krossat av min hjärtedam så att jag rent litterärt inte klarade av att stå och tack för att ni hjälpte mig bli kär igen efter henne. Ni fanns där som en stöttepelare för oss som inte klarade av att skriva under på den komformistiska och ytliga världen vi under gymnasietiden hade tvingats in i. Nu skulle vi bli vuxna och vi ville fortsätta vara oss själva. Ni gav oss det och jag är evigt tacksam över allt ni sagt och gjort, från "Frank" till "Ingenting", till "999" och till "Den sista sången". Er historia är dock ingen historia ni avslutar själva, utan vi alla som har varit en del av den uppdiktade världen. Vi är dem som har varit uppslukade av era berättelser och ständigt förbryllade över er förmåga att gång på gång överraska oss med innovativa musik och textstycken. Jag kan knappt uttrycka min uppskattning för mitt allra främsta favoritband och hur stor min sorg över att Kent nu går i graven är, så därför håller jag mig relativt kort och väljer därför att avsluta med en personlig hälsning: Era texter går i graven med mig och mina fränder, för vi glömmer er aldrig! Tack för att ni fört vår talan i alla dessa år ock tack för att jag och mina vänner fick chansen att se er uppträda en sista gång!
Till vi ses igen!  

Från vänster: Joakim Berg(sång och gitarr), Martin Sköld(bas), Sami Sirviö(gitarr) och Markus Mustonen(trummor)