Elldorado

För många av oss så är Kristian Gidlund känd för att vara trummis i Sugarplum Fairy, men för den stora massan så är han känd för att vara sjuk. Han är sjuk i cancer. Han är obotlig och han vet själv om att han inte kommer att överleva. Det är med en stor sorg som jag, med så många andra som avgudar Kristian och Sugarplum Fairy fäller stora krokodiltårar över det hemska öde som väntar honom. Men det här handlar inte om musik. Det handlar om en människa som gått på Jorden. En människa som velat vara med och synas. Det handlar om någon med känslor och det handlar om en person som är älskad av så många människor. Varför är livet så orättvist? Att det tar slut när det för många börjar? Varför får inte människor som Kristian vara med och se morgondagens framtid blomstra? Varför får han inte vara med längre? Varför har livet knuffat Kristian ut i skuggan?
När han berättar om hur sjukdomen har påverkat honom verkar han mycket modig och mycket självsäker. Han vet att det som betyder någonting är det som han lämnar efter sig, inte det han missar. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det hela är mycket orättvist. Ingen människa ska behöva sitta och vänta på sin död. En så ung människa med så mycket mer att ge. Kanske slutar en del av Kristians historia här men minnet av honom och vad han fick oss att känna, vad han fick oss att känna inför döden, inför livet försvinner inte så länge det finns människor villiga att bevara hans arv. Jag minns första gången jag hörde Sugarplum Fairy. Jag gick i sjuan och var på väg ifrån hiphop till pop och föll direkt för gruppens taktvänliga "She" och det var inte bara sångarna som gjorde sången värd att komma ihåg. Det var det vänskapliga bandet mellan medlemmarna som gjorde att bandet höll tätt. Inte minst trummisen Kristian. Åren i högstadiet gick och till slut så fick jag chansen att se Sugarplum Fairy spela live på Debaser, Slussen. Det var en upplevelse jag sent kommer att glömma och jag minns ett band som var så glada över att vara tillsammans på scenen, tillsammans med sina bästa vänner, vill jag tro. Det är så jag vill minnas Kristian och hans band. Deras gyllene tider.
Tanken på att du inte mer kommer finnas hos oss är bedrövlig, men att lägga oss ner och dö med dig vore skamligt. Vi måste hedra dig med våran kärlek till musik och livet och vi, som alltid har beundrat dig, Kristian och Sugarplum Fairy måste fortsätta våra liv och skapa våra öden. Jag kommer aldrig glömma vem du är och var och du kommer alltid vara en del av ett av mina favoritband och om du någonsin läser detta så hoppas jag att du kan känna dig säker att du lämnar världen med en oförglömlig värdighet. För mig förblir du en del av något fantastiskt samtidigt som dina ord har fått mig att värdesätta livet på ett nytt och mer sunt sätt. Att ta vara på varje dag som kommer i mina händer. Detta betyder säkert ingenting för dig och jag kan inte förstå den smärta som du befinner dig i, det kan jag inte och jag tror inte att någon i din närhet egentligen vet vad du går igenom, men jag vill säga tack till dig. Tack för att du fanns där och och gjorde den här fantastiska grupp möjlig. Att du var där och kämpade för ditt liv och för att du var den du var. Men än är det inte slut, även om jag under hela inlägget fått det att låta som om det är så. Allt jag kan göra för dig är att hålla tummarna för dig, be till alla gudar som är villiga att höra mina böner. Bara hoppas att det kommer att bli ok.
Dagens hyllning är du, Kristian Gidlund, du starka, modiga och vackra människa.