02:19:00
Mitt soundtrack of my life
Började intressera mig för musik vid mycket tidig ålder, kanske var det någonting som inte gick att undvika. Som liten älskade jag alla sorters instrument och jag älskade att sjunga. När jag var fyra så hade jag redan en favoritskiva, Eagle-Eye Cherrys "Desireless". Jag minns att jag hade en Freestyle som jag brukade ha med när vi skulle resa någonstans eller bara åka en kort tur med bilen. Då var det jämnt "Save Tonight" som gällde. Musik var ett språk man inte behövde läsa sig till, det var ingen som bestämde utan man fick helt enkelt bilda sitt eget språk och göra sig förstådd den vägen. Ja, musik var någonting jag verkligen förstod och höll av.
På fotbollsplanen däremot var jag helt värdelös. Mitt första och enda mål var ett självmål och det var bara för att en av motståndarna skjöt mig i ansiktet med bollen som turligt för dem landade rakt i krysset i vår bur. Jag tyckte att det roligaste med fotbollsmatcherna var att åka till och från matcherna för det innebar alltid att vi ungar fick bestämma musik i bilen. Jag åkte oftast med min kompis Marcus och vi båda älskade Green Day så varenda som vi skulle till någon match så satt den av oss vars förälder skjutsade i framsätet och styrde "American Idiot" som en galning i bilradion.
Vi började lyssna till punk vardagligt hos varandra och vi fick andra förebilder förutom Green Day, men det var fortfarande dem som var favoriterna. Vi älskade musik och det knöt oss på ett sätt samman. Det gick till och med så långt att jag och Marcus, tillsammans med vår bästa vän Micke, bestämde oss för att starta ett eget punkband. Det var tänkt att vi skulle bli lika stora som Green Day, Simple Plan eller Fall Out Boy, två andra band som förutom den förstnämnde var mycket populära under vår uppväxt. Problemet var att ingen av oss kunde spela Jag trodde mig kunna sjunga och det kanske jag också kunde även på den tiden, det vet jag inte, men våra texter var hemska. En av våra låtar hette "Med ett blodigt fejs", en låt som Micke hade skrivit, som helt enkelt handlade om att han skulle slåss om någon brud och att killen bankar skiten ur honom. Saken var den att det bara var en massa ord, inga rim och vem kan klaga på ett gäng tioåringar. Vi kunde inte stava för fem öre, så när jag skulle sjunga så blev det bara massa ord utan melodi och till råge på det hela Mickes vilsna pianospelande och Marcus som bara bankade sönder trumsetet jag fått när jag fyllde fem. Även fast det inte var på riktigt, så tyckte vi att det var hur allvarligt som helst och vi hade mycket roligt med vårt band, MAM, som vi kallade oss.
Åren gick och ju äldre man blev, desto mer hände i musikvärlden. När vi började i sexan var The Voice TV och ZTV "the big things" och vi var ett gäng som samlades hemma hos mig varje dag efter skolan för att titta, mestadels på halvnakna tjejer, men även musiken fäste sig vid öronen. The Voice var en Hiphop-kanal, vilket innebar mycket halvnakna tjejer. ZTV var en kanal som sände alternativ musik och mycket rock. Det var där jag fick mina tidigaste inspirationer. Linkin Park hade en kompis redan introducerat för mig, men de spelades konstant tillsammans med My Chemical Romance, ett band jag tyckte sämre om. De två viktigaste inspirationerna var Melody Club och Jamie T. Melody Club var ett synthpop band som kom att bli en inkörsport till The Killers och andra post-punk revival-band. Jamie T. var en engelsk singer/songwriter som blandade indierock med rap, något som tilltalade mig, som fortfarande var en aning "hooked" på hiphop. Han ledde mig så småningom till Arctic Monkeys, ett band som ledde mig till Mando Diao. Mando Diao fick mig att vilja starta ett band. När jag gick i åttan så skulle vi spela gitarr på musiken i skolan. Jag bad om att få sitta utanför klassrummet medan de andra lärde sig grunderna jag redan kunde eftersom jag hade tagit en del gitarrlektioner tidigare. Efter att ha suttit och klinkat lite på gitarren ett tag i min ensamhet så kom tre av mina klasskompisar ut. De tyckte även de att lektionen hade varit onödig för dem eftersom de, likt mig, inte var helt nya till gitarrgrunderna. Vi satte oss ner och bara spelade det som kom till någons första åtanke och så fick de andra bara snällt hänga med så gott de kunde. Oasis var ett band som under de där musiklektionerna ute i korridoren introducerades och spelades intensivt. Till slut bildade jag och två av killarna, Nisse och Basse ett band i musiken tillsammans med två andra av mina bästa vänner Ludde och Martin. Vi kallade oss tillfälligt The Wigs under ett uppträdande i skolan. Martin började så småningom, när det började utvecklas från skolprojekt till band, tappa intresse, vilket till slut ledde till att vi var tvungna att kicka honom. Det var jag, Nisse och Basse som sjöng eftersom det var vi som skrev låtarna och Ludde spelade piano. Trummor turades vi om att spela, beroende på vems låten var. Vi bytte namn till Wall of Sound och började spela covers och enstaka egna låtar på olika fester och evenemang. På sommaravslutningen 2009 så spelade vi "Champagne Supernova" av Oasis, "God Knows" av Mando Diao och "Don't Look Back Into The Sun" av The Libertines. Vi kände oss som rockstjärnor.
Åren gick med bandet och mitt intresse för Britpop, goth och punk avstannade. Jag började intressera mig för den svenska musiken. Band som Eldkvarn, Soundtrack of Our Lives, Kent och Håkan Hellström är kanske influenser som är för svåra att anpassa till Wall of Sound, som idag heter Crosstown Traffic, eftersom det strider med vad vi startad med. Jag har experimenterat mycket med musik, men den sortens musik hörde till något som vi tidigare hade avskytt. Kommersiella rockband, något som nu kändes mer aktuellt än Broder Daniel och Placebo tidigare hade gjort för mig. Mörkret inom mig hade lagt sig. Min olyckliga kärlek var ett minne blott och var någonting vars historia kom att betyda mindre och mindre med tiden och mitt hjärta var därför inte öppet för hat och mörka depptexter, för jag var lycklig. Jag ville ha det motsatta. Känna att musik var någonting som bringar lycka, inte triggar ångest och hat.
På fotbollsplanen däremot var jag helt värdelös. Mitt första och enda mål var ett självmål och det var bara för att en av motståndarna skjöt mig i ansiktet med bollen som turligt för dem landade rakt i krysset i vår bur. Jag tyckte att det roligaste med fotbollsmatcherna var att åka till och från matcherna för det innebar alltid att vi ungar fick bestämma musik i bilen. Jag åkte oftast med min kompis Marcus och vi båda älskade Green Day så varenda som vi skulle till någon match så satt den av oss vars förälder skjutsade i framsätet och styrde "American Idiot" som en galning i bilradion.
Vi började lyssna till punk vardagligt hos varandra och vi fick andra förebilder förutom Green Day, men det var fortfarande dem som var favoriterna. Vi älskade musik och det knöt oss på ett sätt samman. Det gick till och med så långt att jag och Marcus, tillsammans med vår bästa vän Micke, bestämde oss för att starta ett eget punkband. Det var tänkt att vi skulle bli lika stora som Green Day, Simple Plan eller Fall Out Boy, två andra band som förutom den förstnämnde var mycket populära under vår uppväxt. Problemet var att ingen av oss kunde spela Jag trodde mig kunna sjunga och det kanske jag också kunde även på den tiden, det vet jag inte, men våra texter var hemska. En av våra låtar hette "Med ett blodigt fejs", en låt som Micke hade skrivit, som helt enkelt handlade om att han skulle slåss om någon brud och att killen bankar skiten ur honom. Saken var den att det bara var en massa ord, inga rim och vem kan klaga på ett gäng tioåringar. Vi kunde inte stava för fem öre, så när jag skulle sjunga så blev det bara massa ord utan melodi och till råge på det hela Mickes vilsna pianospelande och Marcus som bara bankade sönder trumsetet jag fått när jag fyllde fem. Även fast det inte var på riktigt, så tyckte vi att det var hur allvarligt som helst och vi hade mycket roligt med vårt band, MAM, som vi kallade oss.
Åren gick och ju äldre man blev, desto mer hände i musikvärlden. När vi började i sexan var The Voice TV och ZTV "the big things" och vi var ett gäng som samlades hemma hos mig varje dag efter skolan för att titta, mestadels på halvnakna tjejer, men även musiken fäste sig vid öronen. The Voice var en Hiphop-kanal, vilket innebar mycket halvnakna tjejer. ZTV var en kanal som sände alternativ musik och mycket rock. Det var där jag fick mina tidigaste inspirationer. Linkin Park hade en kompis redan introducerat för mig, men de spelades konstant tillsammans med My Chemical Romance, ett band jag tyckte sämre om. De två viktigaste inspirationerna var Melody Club och Jamie T. Melody Club var ett synthpop band som kom att bli en inkörsport till The Killers och andra post-punk revival-band. Jamie T. var en engelsk singer/songwriter som blandade indierock med rap, något som tilltalade mig, som fortfarande var en aning "hooked" på hiphop. Han ledde mig så småningom till Arctic Monkeys, ett band som ledde mig till Mando Diao. Mando Diao fick mig att vilja starta ett band. När jag gick i åttan så skulle vi spela gitarr på musiken i skolan. Jag bad om att få sitta utanför klassrummet medan de andra lärde sig grunderna jag redan kunde eftersom jag hade tagit en del gitarrlektioner tidigare. Efter att ha suttit och klinkat lite på gitarren ett tag i min ensamhet så kom tre av mina klasskompisar ut. De tyckte även de att lektionen hade varit onödig för dem eftersom de, likt mig, inte var helt nya till gitarrgrunderna. Vi satte oss ner och bara spelade det som kom till någons första åtanke och så fick de andra bara snällt hänga med så gott de kunde. Oasis var ett band som under de där musiklektionerna ute i korridoren introducerades och spelades intensivt. Till slut bildade jag och två av killarna, Nisse och Basse ett band i musiken tillsammans med två andra av mina bästa vänner Ludde och Martin. Vi kallade oss tillfälligt The Wigs under ett uppträdande i skolan. Martin började så småningom, när det började utvecklas från skolprojekt till band, tappa intresse, vilket till slut ledde till att vi var tvungna att kicka honom. Det var jag, Nisse och Basse som sjöng eftersom det var vi som skrev låtarna och Ludde spelade piano. Trummor turades vi om att spela, beroende på vems låten var. Vi bytte namn till Wall of Sound och började spela covers och enstaka egna låtar på olika fester och evenemang. På sommaravslutningen 2009 så spelade vi "Champagne Supernova" av Oasis, "God Knows" av Mando Diao och "Don't Look Back Into The Sun" av The Libertines. Vi kände oss som rockstjärnor.
Åren gick med bandet och mitt intresse för Britpop, goth och punk avstannade. Jag började intressera mig för den svenska musiken. Band som Eldkvarn, Soundtrack of Our Lives, Kent och Håkan Hellström är kanske influenser som är för svåra att anpassa till Wall of Sound, som idag heter Crosstown Traffic, eftersom det strider med vad vi startad med. Jag har experimenterat mycket med musik, men den sortens musik hörde till något som vi tidigare hade avskytt. Kommersiella rockband, något som nu kändes mer aktuellt än Broder Daniel och Placebo tidigare hade gjort för mig. Mörkret inom mig hade lagt sig. Min olyckliga kärlek var ett minne blott och var någonting vars historia kom att betyda mindre och mindre med tiden och mitt hjärta var därför inte öppet för hat och mörka depptexter, för jag var lycklig. Jag ville ha det motsatta. Känna att musik var någonting som bringar lycka, inte triggar ångest och hat.
