Elldorado

Jag var kär. Jag var så kär att det gjorde ont. Jag älskade idén av att jag och du och jag skulle vara tillsammans. Att du och jag skulle upphöra att vara två enskilda personer, att vi skulle uppgå i ett. Jag ville vara din och vill kalla dig för min och jag ville att allt mitt, alla mina tankar, alla ord, allt jag åstadkommit och allt jag förlorat skulle bli vårat.
När du förklarade för mig att det aldrig skulle bli vi så hade jag svårt att förstå. Att alla mina drömmar aldrig skulle bli som jag ville. Allt som jag någonsin önskat skulle aldrig gå i uppfyllelse. Jag kunde inte förstå att du kunde stå rakt framför mig men samtidigt vara så långt borta som du var den där kvällen i Augusti. Det hjälpte inte vad någon sa, vad någon försökte förklara för mig. Det kändes som om jag hade mist någon. Som om du hade dött från mig. Som om jag aldrig skulle få se dig le igen, aldrig få höra ditt skratt, aldrig få visa dig min värld. Kanske var det aldrig någonting som du skulle kunna imponeras av. Jag vet att jag skulle ha varit det bästa som någonsin landat i din värld och jag brukar tänka på dig när jag sitter på tåget, se efter dig varje gång som tågets dörrar drar igen och fundera över vad du just i den här sekunden gör istället för att vara här med mig. Du ska ju vara här. Med mig. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, det förstår jag, men jag undrar varför hjärtat vill något som aldrig kommer att uppnås. Jag har förklarat mitt hjärtas slag för dig. Jag har förklarat varför du och jag skulle skina starkare än solen och jag har förklarat din inre och yttre skönhet. Dra åt helvete, skugga, lämna mig och låt mitt hjärta dunka sina slag utan pauser.