Elldorado

För drygt sjutton år sedan så gick en av musikens största genier bort i en drunkningsolycka endast 30 år gammal. Jeff Buckley hann bara spela in ett album, men vilket album det var och fortfarande är och så många som det har berört, allt från Soundgarden-sångaren Chris Cornell till mainstream banden Coldplay och Muse, men vad var det egentligen med Jeff Buckley som fick människor att känna så starkt inför hans musik?
Jeff hade en röst som på många sätt skiljde sig från andras, och visst har han blivit jämfört med sångare som Robert Plant eller sin far, kultsångaren Tim Buckley, men ingen av dessa beskriver egentligen vad Jeffs röst betydde i hans musik. Jag själv är för ung för att någonsin kunnat se Jeff Buckley i verkligheten, så jag kan bara ta del av DVD:er med live-konserter, men även på skivan är det någonting udda med hans röst. Rösten är inte bara sång, utan också ett riktigt instrument, som är nog så viktigt för musiken som för texten och förmedlar en slags blandning av lugn, smärta och kaotisk sorg och är så vacker att man nästan måste gråta.
Jeff Buckley kom in i mitt liv då det såg väldigt annorlunda ut än vad det gör idag. Jag var mycket kär i en tjej som inte tyckte jag va luft värd och det var någonting som smärtade fruktansvärt mycket och jag sökte efter något slags sätt att bearbeta detta på. Det fanns en saknad i mitt hjärta, men samtidigt en sorg och frustration över att det inte hade blivit vi två. Jag letade efter någonting som kunde fånga upp dessa känslor. Och så en dag, när jag var i skivaffären bestämde jag mig för att testa någonting nytt, någonting annorlunda än vad jag brukade köpa, så jag köpte "Grace", Jeff Buckleys första och enda släppta skiva. Jag hade inga högrre förhoppningar på vad jag skulle få höra, jag hade ju hört "Hallelujah", Leonard Cohen-covern, som ju alla älskade, inklusive jag, men förövrigt kändes hans musik väldigt främmande för mig och visst hade jag mina fördomar om vad det kunde röra sig om för musik, men redan efter första låten "Mojo Pin" var jag såld. Det var för vackert för att avfärda och så fruktansvärt harmoniskt att min kropp helt och hållet gav efter och smälte för den mjuka musiken som ljöd från CD-spelaren. Det var så atmosfäriskt, så ödmjukt och kaxigt på en och samma gång. Och jag drömde mig bort, bort till med musiken, till platser jag önskade komma till, platser jag varit på, platser jag aldrig sett. Och jag började skriva, skriva om livet i Stockholm och hur det var att leva med obesvarad kärlek och ett brustet hjärta, ja, sådana saker som de flesta egentligen vet om hur det känns att leva med utan att behöva läsa om en sjuttonårings dystra, alldeles för tidga memoarer, men som sjuttonåringen inte alls tror att någon vet något om, utan fortsätter och skriver sida efter sida om förlorad kärlek. Varje gång jag satte mig ner för att skriva då hade jag "Grace" i bakgrunden. För mig kommer Jeff Buckley alltid att betyda sommarkärlek, skrivning och Gotland, platsen dit jag önskade mig bort då det kändes som om Stockholm blivit för stort för både mig och henne, platsen där mina texter bara lästes av mig, platsen där jag var fri från alla hållhakar. Där musiken är det enda jag tvingas höra medan jag satt hopkrupen med "Jack" eller "On The Road" och drömde mig bort därifrån igen. Det är vad Jeff Buckleys "Grace" representerar för mig, Längtan.