Elldorado

Jag minns mycket väl första gången som jag hörde Death Cab for Cutie. Jag var fjorton år och hade börjat titta på tonårsserien "The O.C" och hade börjat upptäcka en del av banden vars musik spelades i serien. Jag fastnade för Seth Cohens favoritband, Death Cab for Cutie, som spelade någon typ av folk-influerad indie-rock, med texter som lät besvärade, samtidigt som otroligt cyniskt klipska. Jag köpte på mig alla deras skivor under hösten 2008 och börjat själv att skriva texter som påminde lite om sångaren Ben Gibbards. Death Cab blev under åren ett av mina absoluta favoritband och jag återkom ofta till dom när jag själv skrev musik. Det albumet som jag föll hårdast för var "Plans", som innehöll två av bandets största hits "I Will Follow You Into the Dark" och "Soul Meets Body". Jag kände på något sätt att jag kunde identifiera mig med den lite timida och till synes svagsinta tillstymmelse som lyste kring bandet. Det här året så släppte Death Cab For Cutie sitt åttonde album "Kintsugi", första skivan utan gitarristen Chris Walla, och gjorde dessutom en spelning här i Sverige. Jag och min bästa vän var där och jag har aldrig känt mig så nostalgisk som jag gjorde just där och då och det var nästan som om tonåringen aldrig växt upp. Alla de där nätterna som man vandrade hem med en gnagande ångest efter en fest där man tvingats se tjejen man tyckte om gå hem med någon annan, de där oändliga resorna till och från skolan då man bara längtade efter loven. Allt det där är Death Cab för mig och i synnerhet "Plans". Den fungerade lite som ett motgift mot ångest, samtidigt som dess mörka innehåll kunde få en att darra lite på underläppen emellanåt. När jag och min vän stod där i somras, på Munchenbryggeriet, en lagom stor lokal för ett band som Death Cab, som tenderar att bli mycket intima, samtidigt väldigt frånstötande, med publiken, så fylldes jag av en känsla av respekt för männen uppe på scenen. Nästan som om jag hade dom att tacka för att de där jobbiga stunderna i tonåren hade varit möjliga att genomlida. Jag vet inte om jag skulle vilja säga att jag är tacksam för att dom finns, men helt klart är det i alla fall att de en gång i tiden hade en viktig roll för mig och att det förmodligen har format mig både som människa och som skrivare och dom hjälpte mig defintivt igenom min största och olyckligaste förälskelse.