Elldorado

När jag var tolv år var musiken ingenting som egentligen betydde speciellt mycket mer än någonting annat, det fanns helt enkelt bara där, men det var i samma ålder som jag och mina bästa vänner började följa The Voice och ZTV regelbundet efter skolan. Det var mest hiphop och amerikansk punkrock som sändes så vi drogs in i det ganska snabbt. på den här tiden var man ganska okritisk till vad man lyssnade på, men det var egentligen ingen musik jag kände mig särskilt hemma hos. En dag hade vi dragit med oss ett ovanligt stort gäng hem till mig för att slå oss ner i min tv-soffa. Efter ett tag så dök det upp ett rockband på The Voice, något som på den inte var särskilt vanligt överhuvudtaget, då The Voice mestadels stod för hiphop och mainstreampop. bandet hette Sugarplum Fairy och låten hette "She" och jag var förbluffad. Vad var det här för någonting? Jag kunde inte placera vad det var. Var det pop, rock eller var det punk?
Jag blev inspirerad och bestämde mig för att skaffa deras skiva "First Round, First Minute". Nu ska man komma ihåg att jag hör till en generation som mycket sällan köper sin musik och det här var innan jag aktivt hade börjat köpa fysiska skivor som den stolta hipster jag senare skulle utvecklas till, så jag bad farsan om tillåtelse att ladda ner skivan från iTunes. Jag upptäckte att Sugarplum Fairy var ett band vars influenser sträckte sig ända tillbaka till 60-talet. Till Beatles-eran och visst är det märkligt hur ett band från min egen tid, en tid fylld av house, techno och hiphop-musik kunde få mig att intressera mig för ett begrepp som nästan var helt och hållet bortglömt, ja Rock n' Roll. Med Sugarplum Fairy följde en mängd andra band, bland annat sångarna Carl och Victors bror Gustafs band Mando Diao, som så småningom tillsammans med Sugarplum Fairy fick mig att själv ta saken i egna händer och starta ett eget pop-band. Låtarna på Sugarplum Fairys andra album fick mig att skapa mig en egen vision över hur jag ville att mitt liv skulle se ut gentemot andra människor runt omkring mig, mot tjejer, mot allt och ja, det kan låta överdrivet, men nu ska ni minnas att jag också var mycket ung på den tiden och sög åt mig historierna i deras texter som en svamp. Deras texter blev mitt ideal. De var som en bekräftelse på att det gick även här i lilla Sverige. Det gick att bli Oasis om man ville tillräckligt mycket och man behövde int väa för några DJs, techno-stjärnor eller rappare. Vi har vår kultur och de har deras, det räcker gott och väl för mig. 
Varför jag väljer att skriva det här är som kanske väntat just för att ett av mina favoritbands trummis, Kristian Gidlund, går igenom någonting som ingen i hans ålder ska behöva gå igenom, någonting som få människor tvingas gå igenom och det kan låta grymt och sorgligt, vilket det också är, men tyvärr så är det den bittra sanningen. Men även om historian om Kristian blir kort, förblir den aldrig sorglig i sig. Kristian var med om att skapa musik som har förändrat människors liv, mitt inkluderat. Visst är det så att de vackraste sagor tycks sluta fortare än de dåliga och kanske är det här sagan om ett Sveriges stoltaste rock-band slutar, men det härliga med sagor är att de kan läsas om och om igen. Så jag vill, å mig själ och många andras vägnar tillägna ett stort tack till Kristian Gidlund för att att han var med om att skriva den delen av den svenska musikens historia jag kanske kommer minnas mest när jag själv står inför min egen sagans sista blad. Jag tackar dig, ditt band, dina ord och dina andetag och jag hoppas få läsa lite, lite längre för varje dag som går, för än är din saga inte slut. Mina tankar är med dig, din familj och dina anhöriga. Tack Kristian!