Elldorado

När jag gick i sjunde klass kom jag av en slump i kontakt med indie-musiken via ett garagerockband som heter Arctic Monkeys. Kanske ringer det några klockor. Jag började så småningom att läsa om och följa gruppen för att få reda på var de hade fått sin inspiration ifrån, vilka förebilder de hade. Tre band dök ideligen upp när jag tog mig igenom rocktidningar, wikipediasidor och filmade intervjuer. The Strokes, The Clash och The Smiths. Bandet The Strokes visade sig vara ett band som rent musikaliskt inte skillde sig nämnvärt från Arctic Monkeys, så jag förlorade rätt snabbt intresset, med undantag från den fantastiskt arga och hårda singeln "Juicebox". The Clash kände jag till sedan flera år tillbaka då min kusin visat mig "Rock The Casbah", men jag måste medge att bandet fick ett nytt uppsving hos mig nu när jag var äldre och mer motaglig för ny musik än vad jag var när jag var tio år, men det bandet som fick det starkaste fotfästet hos mig var det engelska indiepop-bandet The Smiths, ledda av den lidelsefulla sångaren Steven Patrick Morrissey och gitarristen Johnny Marr, ett tekniskt och musikaliskt geni. Gruppen var aktiv från 1982 till 1987 och spelade en mjuk, ändå driven, gitarrbaserad pop som handlade om allt från kärlek till sociologiska konflikter klasser och människor emellan. The Smiths blev ett favoritband för grabben som inte var så förtjust i skolan, inte ville passa in och tyckte en aning synd om sig själv. The Smiths blev min räddning, min tro, min knytpunkt för min enmannakult.
Morrissey hade öven efter The Smiths uppbrott 1987 släppt ett flertal soloskivor. Som ett troget fan så började jag förstås att köpa upp varenda en jag kunde hitta i affärerna och den 13 februari 2009, när jag gick i nian, så släpptes en ny skiva med Morrisey, "Years of Refusal", mitt under min värsta The Smiths-hysteri. Jag åkte in till St: Eriksplan samma dag som skivan skulle släppas och inhandlade ett exemplar. I efterhand kan jag väl inte påstå att det var något särskilt med den skivan, fastän jag förträngde besvikelsen.
Jag fortsatte att lyssna på The Smiths och Morrissey i flera år, ända upp i gymnasiet och jag fortsatte att hoppas på att en ny skiva skulle komma. 2013 meddelades, till min stora lycka att Morissey hade skrivit på ett kontrakt för minst två skivor till och att en redan var under produktion. De här nyheterna kom mitt under en helt ny period i mitt liv där hiphop och soul hade övertagit indiepopens självklara roll som favoritgenre, men The Smiths har och kommer alltid att vara mitt favoritband. Den 15 juli 2014 var det upp till bevis att väntan hade varit rättfärdigad. Det var den förstås. Nu, fem år senare släpper Morrissey ett album, som på många sätt går tillbaka till soundet som kunde höras på "Maladjusted", en vision som inte gick att ta på, utan en känsla och ett ackompanjemang som utan tvekan inte kunde illhöra någon annan än just Morrissey och när jag lyssnar på den nya skivan "The World Peace Is None of Your Business" får jag liknade vibbar. De ironiskt smarta, samtidigt djupa och grubblande textraderna är precis vad jag tror att många fans har saknat hos sin favoritartist och samtidigt så är det även ett tecken på att Morrissey har mycket kvar att ge världen, att utveckla och även att bevara.