Elldorado

Nu har den släppts. Kents sista skiva inför den sista turnén. Skivan är rak och följer ett välkänt mönster. Bombastiska, melankoliska melodier och nostalgiskt belastade texter. Skivan är perfekt blandning av allt som Kent någonsin varit och kunde ha blivit, så på ett sätt är den som en profetia med sitt ursprung i släptåg. Både textmässigt och melodiöst är detta helt klart det mest experimentella och vågade som gruppen gjort, men är det det bästa? Är det något som möjligen saknas så är det den pop-kulturella finurligheten som bandet tidigare flörtat vilt med då man tidigare har använt sig av låttitlar som vid första anblick fäst sig stenhårt på näthinnan. Gulliga titlar som "Skisser för sommaren", "Dom andra" eller "Utan dina andetag" syns inte till och inte heller återfinns dessa låtars djup. En låt som "Skisser för sommaren" tilltalade mig tillexempel just för att den hade ett mycket melankoliskt, men ändå uppbyggande, progressivt och mjukt sound, såväl som en defaitistisk och vemodig text. Den fanns på samma skiva som låtar som "Gamla Ullevi", en låt med ett hårt, diskant synth-sound. Kontrast är en av sakerna som har gjort Kent till ett så fruktansvärt bra band, men jag tycker mig sakna det den här gången. En frisk överraskning är ett artistsamarbete med indie-sångerskan Anna Ternheim i "Nattpojken & Dagflickan" hjärtskärande powerballad. Överlag så känns det som om skivan är precis vad den är. Ett mycket abstrakt och emotionellt farväl, väl anpassat för såväl avsändare som för mottagare. Skivans sista spår, "Den sista sången", representerar gruppens sista avstamp och gör det med absolut perfektion. Det försiktigt ödmjuka, men euforiska soundet tillsammans med Bergs nasala, men bestämda röst gör det naturligtvis inte lättare för oss trogna lyssnare att ta farväl.